Hoppet sägs vara det sista som överger oss
Ännu en natt av ren sorg och förtvivlan över att inte bli gravid igen. När ska jag slippa dessa tankar? När jag är som tröttas poppar de upp och tar över min hjärna. Jag har skrivit en blogg tidigare och tycker att det är ett bra format att sätta tankarna rätt i huvudet, sortera och försöka hantera dem. Och kan jag under denna resan hjälpa någon annan i liknande situation - så blir vi starkare tillsammans.
Jag har så mycket jag vill skriva om och berätta och vet knappt var jag ska börja. Så vi tar det ifrån början när jag och min älskling började försöka skaffa ett gemensamt barn i September 2019. Älsklingen har två fina pojkar ifrån ett tidigare förhållande på 8 och 10 år. De lyser verkligen upp vår väld, förutom när de tjatar hål i huvudet på en när man sitter mellan dem i soffan, jag ska ha en hörna av soffan och undvika mitten delen. (Lesson learned)
Jag har inga egna barn om man inte räknar vår lilla ängel som vi miste i v7 den 25 November 2019. Ett tidigt missfall men vår ängel lyckades sätta så mycket kärlek och förhoppningar inom oss på den korta tiden som hon fanns i min mage. Någonstans inom mig så känns det som jag förlorade en dotter kvällen innan inskrivning samtalet med barnmorskan.
Hjärtat splittrades i så många bitar att det inte har varit möjligt att pussla ihop bitarna för där är någon som saknas i våra liv.
Detta inlägg får vara en början, jag kommer skriva mer snart <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar